Aj aj aj. Så jävla typiskt. Vi klarar av alla utom svenskarna. Hockeyturneringen i Turin 2006 var Finlands, utan tvekan. Ingen presterade lika bra som vi. Men när det verkligen gällde, i matchen om det olympiska guldet, en medalj som legat utom räckhåll för finnarna och som tills vidare ännu gör det, är vi helt vilse. Det tar ont att tänka på det, särskilt när svenskarnas väg till final innehöll ett rätt osportsligt element; nämligen den avsiktliga förlusten mot Slovakien.

Jag använder pronomenet "vi" avsiktligt. Finlands hockeylandslag spelade in sig i Finlands folks hjärtan på ett sätt som aldrig förr skådats. Inklusive mitt. Jag följer sällan med idrott. Endast den på toppnivå intresserar mig. VM i ishockey följer jag med, visserligen ibland endast med ena ögat. Fotbolls-VM är ju högklassig underhållning även för den ovigde. Olympiska spelen brukar jag inte visa intresse för, säkert av den anledningen att lagsport är den enda idrott man kan njuta av att följa med, och den enda olympiska sporten som duger är ishockey (inbitna curlingfans får fritt visa sitt missnöje). Finland brukar inte vinna.

Nu hade vi dock ett vinnarlag av tuff kaliber. De spelade fruktansvärt bra. Gruppspelet var felfritt. Kvartsfinalen mot USA var en riktig rysare. Semifinalen mot Ryssland var underbar. Finalen mot Sverige var en flopp. Finland spelade mycket sämre än tidigare. No can do. Nästa gång tar vi dem. Om det någonsin blir en nästa gång.